En fantastisk hundras med supermentalitet kan man beskriva broholmeren som. En stor hundras, visst, platskrävande, visst, men inget av det drar ned intrycket av hundrasen som sådan.

Jag har en broholmerhanne, Tusse, som är 2 år gammal. Han är unghundsbusig men snäll och trevlig på alla sätt och vis. Trots storleken har han en slags förståelse för att man inte kan leka så vildsint med familjens 9 månaders baby som gärna klämmer och känner ganska hårdhänt på nos och öron. Då lägger han sig ned platt på backen och väntar tålmodigt på att de hårda nyporna ska tappa intresset och rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Vad maten beträffar så är det faktiskt inte så farligt med det heller. Inga jättemängder som går åt vid varje utfodringstillfälle. :)

Men bäst av allt är de långa promenaderna i nu i vårsolen på tu man hand. Det är oerhört intressant med alla spännande dofter och speciellt andra hundar när de möter oss. Då kan det bli liiite svårt att hålla sig still i kopplet.

Vem vet, man kanske skaffar sig en broholmer till vad det lider. Två hundar är väl bättre än en, eller? :)