Att ha en broholmer som familjemedlem

Många undrar hur det är att leva med en broholmer.

Det är nog inte så stor skillnad mot en vanlig hund faktiskt. Så himla mycket extra plats tar han faktiskt inte. I dagarna har vi börjat en ny sorts träning som går ut på att hunden ska känna tillit till sin husse/matte och därmed även lyssna lite bättre på oss.
Broholmeren är en smula svårlärd och tenderar att "glömma" sådant den precis har lärt sig. :)
Om jag har sagt till hunden att han inte får gå ut på vägen (vi har en liten landsväg utanför vårat hus där vissa kör som galningar) så har han strax glömt bort det om något intressant dyker upp på eller på andra sidan vägen.
Vår broholmer jagar glatt bort främmande katter från gården, min sambo är orsak till detta något prekära nöje..., när han kommer tillbaka får han godis. Men detta innebar också att när han fick syn på en hare ute på åkern antog han naturligtvis att den också skulle rendera en godisbit så plötsligt var han hack i häl med haren. Inte så bra...speciellt inte när han gav sig ut på den lite större vägen mitt i mörkret. Då åkte hjärtat upp i halsgropen.  :(
Som tur är kom han tillbaka ganska snart och då fick han ingen godisbit! ;)

Så nu är det strängeligen så att man inte gör något utan att husse/matte sagt till om detta. Inga egna beslut med andra ord.

Igår hade vi annars en väldigt skön kväll på gården, det var en fantastiskt fin solnedgång och hyfsat varmt i luften. Tusse satt vid mig och verkade lugn och avslappnad, jätteskönt att han också kan varva ner ibland. :)

En fantastisk hundras med supermentalitet kan man beskriva broholmeren som. En stor hundras, visst, platskrävande, visst, men inget av det drar ned intrycket av hundrasen som sådan.

Jag har en broholmerhanne, Tusse, som är 2 år gammal. Han är unghundsbusig men snäll och trevlig på alla sätt och vis. Trots storleken har han en slags förståelse för att man inte kan leka så vildsint med familjens 9 månaders baby som gärna klämmer och känner ganska hårdhänt på nos och öron. Då lägger han sig ned platt på backen och väntar tålmodigt på att de hårda nyporna ska tappa intresset och rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Vad maten beträffar så är det faktiskt inte så farligt med det heller. Inga jättemängder som går åt vid varje utfodringstillfälle. :)

Men bäst av allt är de långa promenaderna i nu i vårsolen på tu man hand. Det är oerhört intressant med alla spännande dofter och speciellt andra hundar när de möter oss. Då kan det bli liiite svårt att hålla sig still i kopplet.

Vem vet, man kanske skaffar sig en broholmer till vad det lider. Två hundar är väl bättre än en, eller? :)